nekos

Vi gick tillsammans hand i hand på en stig i skogen. Fåglarna kvittrade och sjöng de mest fantastiska sångerna jag någonsin hört. Långt bortifrån kunde jag höra det porlande ljudet från en bäck. Min vän höll fortfarande min hand och vi vikte av från stigen. Han ledde mig igenom några träd med illgröna löv och framför mig bredde det ut sig en stor äng.

Det var precis som i en film. Blommorna verkade aldrig ta slut och fåglarnas kvitter blev bara ännu finare. Solen stod högt upp på himlen och inte ett enda moln kunde jag finna.

Det var precis som i en film. Min hand-i-hand-kompis lade sig ner över ängen. Jag gjorde samma sak och jag förvånades över att det var så mjukt. Vi låg där en stund och andades in alla dofter man kunde känna och lyssnade på allt ljud man kunde höra. Jag trodde jag befann mig i himlen.

Just då stannade hela filmen upp och jag kom tillbaka till verkligheten. Min just-nu-liggande-på-en-fanstastisk-äng-vän sa: Jag tycker inte att vi ska vara vänner längre. En stöt for igenom hela min kropp. Det här är inte min vän som talar. Det kan inte vara det. Jag öppnade ögonen och sneglade åt min sida. Det var min vän som låg där. Jag kollade upp mot himlen och jag frågade stjärnorna tyst i mitt huvud. Vad var det som hade gått fel. Varför förstörde han den här stunden? Allt var ju perfekt. Jag lyckades samla ihop mig till ett svar…

Det var precis som i en film. ”Varför då?”, svarade jag honom. ”För jag vill vara mer än din vän”, sa han. Hela jag mjuknade. Stöten som jag hade känt av tidigare försvann i tomma intet. Jag vände mig om på sidan för att kunna se hans ögon. Han tittade redan på mig. Min väns ögon glittrade. Jag fick en känsla i magen som jag inte kunde beskriva då. Fast det kan jag nu. Jag var kär.

Det var precis som i en film. Den enda skillnaden var att det var på riktigt!